finest.se/diabetesmannen
(Bilden är tagen från http://finest.se/diabetesmannen )
När jag såg detta inlägg på Facebook blev jag minst sagt rörd.
Och tänk om det skulle gå att fixa. Helt underbart! Jag har haft det i 8 år nu och vissa dagar är värre än andra. Jag håller med Joakim 6-7 sprutor om dagen är fan inte kul längre. Träffar man en nerv vill man bara lägga sig ner och dö. Jag vill kunna äta vad som hellst utan att kolla blodsockret innan, utan att räkna ut hur mycket insulin jag behöver och utan att behöva gå sist ifrån matbordet varje gång då detta i alla fall tar 5-10 minuter. Det värsta för mig är att blodsockret påverkar mitt humör vilket de flesta vet om, så när jag är arg, ledsen eller glad får jag ofta höra -Vad har du för blodsocker? Det känns som att jag inte har rätt att känna det jag känner för att jag har diabetes.
Det känns skönt att veta att det finns några där ute som vet vad man pratar om och förstår, på riktigt.
Det känns skönt att veta att det finns några där ute som vet vad man pratar om och förstår, på riktigt.
Jag har inte en svårbehandlad diabetes som Joakim verkar ha när man läser hans blogg. Men vi lider av samma sjukdom och har båda problem men på lite olika sätt.
Detta måste jag ALLTID ha med mig.
1. Teststickor till blodsockermätaren. 2. Blodsockermätare. 3. Nålar till provtagaren. 4. Provtagare. 5. Penna (spruta) till måltidsinsulin. 6. Extra spruta utifall någon penna skulle gå sönder. 7. Penna till långtidsverkande insulin. 8. Kanyler till pennorna. 9. En frukt eller dextrosol om jag skulle få ett blodsockerfall. 10. En extra ampull långtisverkande insulin, utifall ampullen i pennan skulle bli obrukbar eller ta slut. 11. En extra ampull måltidsinsulin, utifall ampullen i pennan skulle bli obrukbar eller ta slut.
Jag tycker att diabetes är pest och pina. Ibland hoppar jag över att äta när jag hela tiden träffar en närv när jag ska sticka in sprutan. I det läget är jag som mest sårbar. Jag är frustrerad över att jag inte kan äta som alla andra, arg för att det gör ont och ledsen för att ingen kan göra något åt det. Jag känner mig misslyckad som inte ens kan ta en spruta, sköta min sjukdom och ta hand om min kropp. Ofta slutar denna kamp i gråt och besvikelse. Jag tror ingen kan förstå hur ont det gör om man inte har varit med om det. Vissa säger att det bara är att hugga in sputan och bita ihop, men riktigt så fungerar det inte, inte för mig i alla fall. Jag skulle beskriva den smärtan om jag kunde. Men jag har inte upplevt det på annat sätt. Smärtan känns långt, långt in i själen.
Det här är inte min handväska (som jag önskar att det var), det är min insulinväska, som alltid ska finnas vid min sida.
Visst jag har det oftast bra och alla dagar är inte katastrof. Men jag är en ganska känslig liten prick innerst inne och har alla vanliga problem också. Allt från bråk med vänner och familj, kärleks bekymmer, frustration och ångest, press och alla påtryckningar från samhället att man ska se ut, agera och tycka på ett speciellt sett. Allt detta tär rätt mycket på mig. Men jag hoppas att forskningen snart kommer fram till ett botemedel för diabetes och att i alla fall några av mina vardagliga problem försvinner och gör mitt liv lite enklare och lite lyckligare att leva.
Kommentarer
Trackback
